torsdag 23 mars 2017

Äntligen Visby

Äntligen har jag fått åka till Gotland och Visby. Första gången i mitt liv och ja, det är klart att denna stad föll mig i smaken med sin blandning av hus och ruiner, kringelkrångliga smala gator och kullerstenslagda vägar. Sen har jag ju förstås världens bästa jobb som gör att jag ALLTID får chansen att se det bästa av alla städer när jag besöker dem genom jobbet.

Denna gång var målet ett årsmöte med föreningen BARK som Norrbottens museum tillhör. Det är alltså en rikstäckande förening för oss som jobbar som byggnads-/bebyggelseantikvarier på länsmuseer. Så himla roligt att hänga med folk som har samma yrke som en själv och extra roligt för mig som ju är ensam på museet i dagsläget. Det var roligt att få träffa mina gamla kollegor från Skåne, det var roligt att få träffa folk jag bara hört namnen på innan och det var framförallt roligt att träffa folk som faktiskt var nyfikna på mig och det jag jobbat med. Vi har så olika bakgrund och expertområden och det styrs ju så mycket av vad vi får jobba med. Jag har ju jobbat otroligt mycket med Kiruna och stadsomvandlingen, så jag kan ju mycket om det, medans antikvarierna på Gotland är experter på kalk, de i Kalmar experter på väderkvarnar osv. Visby, förresten, har ca 280 byggnadsminnen...det är helt galet många. I Luleå finns 5-6 stycken. Falun - som också är en historisk stad - har 23 st. Så det var nog inte så konstigt att folk flämtade till när de hörde den höga siffran.

Men Visby är ju och andra sidan en helt makalöst häftig plats.
Lite bilder från stadsvandringen under årsmötet.

Jo, Gotland ska jag till igen, absolut, och se mer av ön. Och hur vet en om man törs lägga till vissa man pratade med på Facebook eller ej?!

måndag 6 mars 2017

Kortisar och funderingar

# Förundras fortfarande över hur folk orkar klaga och lägga så mycket energi på saker de inte tycker om. Låt oss ta melodifestivalen som ett exempel. Folk som öppet föraktar och spyr galla över tävlingen i sociala medier och på allvar tror att vi som gillar det tittar på spektaklet för att det är bra musik? Något har ni missat där och varför - som sagt - ödslar ni energi på att hata, när ni istället bara kan stänga av och respektera att folk tycker olika.

# Och apropå mello, tyckte folk verkligen att Loreen var bra på riktigt, eller bara för att det var Loreen? Jag såg inte den tävlingen och ska väl egentligen inte kommentera låten och numret, men såg det i efterhand och måste säga att jag inte hörde låten alls i det där numret och inte ens numret förstod jag mig på. När jag sedan hörde låten på Spotify så var den inte alls så bra som det gjordes sken av, ingen Euphoria alls, så jag undrar varför folk är så chockade att den inte gick vidare?!

# En annan sak jag förundras över är folks outtröttliga energi på att kommentera Sveriges insatser i Skid VM med att beklaga sig över Norge som fuskare, otrevliga, få fördelar för att de är Norge osv. Och faktum är att dessa personer till 95% är män, kvinnorna kommenterar oftast mycket snällare och berömmer våra skidåkare för deras insatser och lägger inte energi på att häckla motståndarna, medan dessa män MÅSTE hitta något att klaga på. Som den där som skrev att Sundby minsann blev slagen av en Engelsman, från England (Musgrave reds. anm) och hånskrattade. Kunde faktiskt inte låta bli att kommentera denna personen med ett påstående: "Om det är Musgrave du menar så är väl han ändå från Skottland!" Nej, det finns en anledning varför jag håller mig från dessa kommentarsfält - folks ursäkter till att kunna hata är vad som sänker detta land i botten.

# Jag tog mig iväg och dansade i helgen och är så glad för det. Fick åka med en ny bra chaufför - även om jag väl visste vem han var och har dansat med honom förut. Och jag fick en massa bra danser i Skelleftehamn. Det är lite lustigt det där; kroppen mådde inte alls bra och jag var trött, oron som jag känner just nu styr över mitt mående och det är inte alls så roligt att bli yrslig, illamående och ha skakande händer, men dansen gick så bra ändå. Särskilt foxen och det kändes såååå himla mysigt att få berömmande kommentarer som att "du flyter fram så bra" och "det är så härligt att dansa med dig". Jag råkade dock få se en liten glimt av mig på dansgolvet i en video på FB och kände bara suck - jag vill inte veta hur jag ser ut när jag dansar, för jag tror jag ser ut på ett annat vis, men får komma ihåg att folk ju känner igen den där Jennie. Jag mår så bra i min lilla dansvärld och det är en av de stora anledningarna till varför jag vill bo kvar här uppe. Jag är fortfarande så otroligt obeslutsam i min framtid.

# Apropå mitt mående så ska jag åka till hälsocentralen och ta blodtryck då mina symptom kan höra ihop med det, även om jag mest tror att det är oron som spökar. Det vore dock himlars skönt om det kunde vara något annat lättåtgärdat. Dock är det inte så konstigt att oron gör mig sjuk, jag kan inte styra över den på annat vis än att inte tänka på det, men hur länge kan man förtrycka rädslor och oro innan det säger helt stopp?!

# Skulle så gärna vilja ha en bil eller om det fanns någon som ville hjälpa mig med lite ärenden en dag. Skulle behöva skjutsa iväg en massa klädpåsar till Myrorna, bli av med mitt soffbord, skjutsa en barnstol som stått hemma hos mig i över ett år och tagit plats. Jag märker också det att det inte är en billig grej att gå ner i vikt så en måste börja köpa nya saker. Jag använder mina gamla jackor än så länge och de är så slitna och trasiga att det finns inte. Mina dansskor har också gått sönder och går på sista versen - men de är så sköna. Jag skulle behöva ha en ny dator, ny vårjacka, nya träningskläder, nytt rumsbord. Jag behöver verkligen en ny cykel. Jag vill boka resa hem till Dalarna över påsk, Örebro när syrran fyller år, Göteborg och hälsa på vännerna och Kiruna för återträff. Mina pengar räcker inte alls till detta, så hur prioriterar man? Resor brukar oftast gå först i min kö.

torsdag 2 mars 2017

Jakten på lyckan

Beställde två böcker idag som jag hoppas kanske kan hjälpa mig att lista ut vad jag behöver göra för att kunna besluta mig för vad det är jag vill göra. Det låter jätteflummigt, men som jag så ofta återkommer till så mår jag inte helt bra psykiskt, jag saknar min familj mycket, samtidigt som jag tycker så himla mycket om att bo här uppe i Norrbotten också där jag faktiskt hittat stora pusselbitar av mitt liv. Det som dock gör mig så förvirrad och obeslutsam just nu är hur länge jag kan vänta med att bestämma mig? Jag vet att jag vill söderut, för händer det jag mest är rädd för - att jag aldrig kommer träffa någon att leva med - då vill jag bo nära mina syskon och mina föräldrar, för det är dem jag lutar mig emot när livet är jobbigt, när sorgerna blir stora, när ensamheten är som värst. Och någonstans så anar jag ju att det här är det viktigaste i mitt liv för att jag kanske ska känna lycka.

Så för att ta reda på vad det är jag behöver göra just nu, så beställde jag alltså två böcker som jag hoppas ska kunna reda ut detta hos mig själv.

Den första boken fick jag tips av från min kollega och goda vän Sophie från en internetsida som heter Kreativ Insikt.
Den andra boken fick jag tips på idag i en blogg som jag läser
Så ska testa dessa nu, så får jag återkomma och berätta hur det går/gick!

onsdag 1 mars 2017

En ständigt pågående resa

I lördags åkte jag Tjejvasan som också var etapp 3 i den Tjejklassiker som jag och syrran utför under 2016 och 2017. Det var det loppet jag hade sett mest fram emot under denna resa och nu i efterhand så inser jag också att det utan konkurrens varit den jobbigaste etappen. Jag är inte direkt otränad, dansar ju flera gånger i veckan och har en bra - för att vara jag - grundkondition. Däremot hade jag förstås inte alls åkt så mycket skidor innan som jag hade velat. 6 mil träning i längdspåren räcker ju inte alls egentligen, men det gav mig ändå en säkerhet vad gäller att kunna stå upp, använda stavarna rätt och förstås att bromsa. Och jag hade också behövt träna styrka mera, men tiden har inte funnits denna vinter på grund av mastodontrapporten. Så inte så konstigt antar jag att kroppen när det var 9 km kvar - inte ville återhämta sig efter lite fika i Eldris. Sista milen var riktigt slitsam och när det återstod endast ett par kilometer så började vaderna hugga till av krampkänning. TACK OCH LOV så slog det aldrig över i kramp, men fortfarande idag - 3 dagar senare - så har jag ont i den ena vaden. Men jag tog mig i mål och på en bra tid av 3 timmar och 16 minuter. Faktiskt kvarten snabbare än när jag åkte Kortvasan för 4 år sedan. Så jag är jättenöjd.

Annars så hankar sig livet fram i samma gamla tempo. Jag jobbar och dansar och försöker lista ut vem jag är, vart jag vill vara och vad jag ska göra?! Har mer funderingar än någonsin kring vart jag vill vara. Trivs så himla bra i Norrbotten och Luleå och har börjat få ett socialt nätverk omkring mig som jag gillar himlars mycket. Jag har ett jobb som för det mesta är riktigt roligt, möjlighet att se och lära mig så mycket om platsen där jag bor och verkar. Samtidigt har jag familjen i söderut, jag har vänner ännu längre söderut. Det kostar så mycket pengar att resa och jag kan i princip aldrig göra någon spontan resa hem till mamma och pappa över en helg. Allt som händer i familjen nu också gör att jag vill vara närmre dem - både det glada och det mindre glada. Blev faster igen i förra veckan till en liten pojke, de andra syskonbarnen växer så det knakar, brorsan bor i Sverige igen för första gången på nästan tio år.
Någonstans snart måste jag börja värdera vad som är viktigast för mig. Ska jag vara kvar i Luleå och hoppas på att jag kan hitta lyckan här så jag ska vilja våga bo kvar? Då borde jag försöka hitta en större lägenhet, skaffa en bil (ja, det tänkte jag skaffa mig ändå) osv. Eller ska jag försöka hitta ett jobb närmre familjen? Att ha familjen nära skulle ge mig en större social trygghet att veta att jag aldrig skulle behöva bli helt ensam? Och när behöver jag ta detta beslut?

Kortisar:

# Jag ska få åka till Visby genom jobbet. Visby!!! Längtar som en tok för jag har aldrig varit där. Det ska bli såååååå otroligt spännande.

# Helgen innan Visby så ska jag också åka ner till Stockholm så jag får träffa nytillskottet och kramas med brorsdöttrarna.

# Hade också tänkt försöka åka och se John Mayer live i Stockholm i maj och då också passa på att åka hem till syrran och gratta henne och Mejen, samt hjälpa dem med att flytta till nya lägenheten.

# Syrran och jag anmälde oss också till Tjejvättern, så nu har vi ett nytt lopp att träna inför. Jag måste dock skaffa mig en cykel tills dess. Tjejvättern är ju sista etappen i vår Tjejklassiker.

# Ska också boka en resa till Göteborg, för jag saknar den staden och mina vänner nå otroligt. Ska också försöka få in en resa till Linköping här framöver och hälsa på en annan kompis som jag ser alldeles för sällan. Borde också ta mig till Kiruna här framöver och säga hej.

# Och snaaaaaaart är också mastodontrapporten klar - dokumentationsrapporten om Kiruna stadshus. Då kan jag få ett liv igen, då kan jag kanske få vila ut, då kan jag kanske få sluta tidigare någon dag så jag kan få kika på bil...

söndag 19 februari 2017

"Du kan ju alltid stanna hemma"

Livet tycks ju ha en tendens att sätta mig på prov och det flera gånger varje år. Men det är sällan jag vågar nämna detta för folk. Det är som en oskriven regel att man ska inte klaga på sitt liv för att den enda som kan göra något åt det är en själv. Ofta delar folk i sociala medier citat i stil med att man skapar sin egen lycka och förvänta dig inte att något ska hända om du inte tar tag i det själv. Så det är ju det jag gör hela tiden, sätter mig på prov, kastar mig ut där för att om möjligt hitta något som kan hjälpa mig att bli lycklig. Hur jag om och om och om igen försöker och försöker, men jag lyckas inte. Kommer på mig själv med att vakna på morgonen och fundera över om det ens är värt att stiga upp idag. Ingenting förändras ju... Så varför fortsätter vi att försöka, tröstar vi oss själv egentligen med att hoppas? Och hur länge orkar en innan man verkligen inte tar sig ur sängen på morgonen?

Jag kan ibland häva ur mig en önskan om att få lite medgång i livet eller hjälp med att ta vissa beslut och det slår nästan aldrig fel att jag då får en kommentar i stil med att det bara är jag själv som kan påverka mitt liv. Men det är ju inte sant... Alla som ens brytt sig om att lära känna mig bättre vet att beslutsfattande för mig är inte lätt. Det kan vara de enklaste saker som att välja vilken dag det är bäst att jag jobbar hemma, till vilken buss/tåg jag ska välja för att åka till Skellefteå/Kiruna?


Det är också det här som gör att jag är väldigt känslig för när planer ändras snabbt. Har jag väl tagit ett beslut så förbereder jag mig själv för det och skulle det då hända att något ändras, så tar det mig en bra stund innan hjärnan kopplar att det är ok, att det är lugnt, du kan planera för det här istället nu. Och på den tiden kan allt bli kaos.
Jag tolkar det som att den här biten av mig hör samman med att jag är högkänslig, att jag har svårt att reda ut vilka känslor det är som egentligen bråkar med mig. Lägg där till att jag är introvert. Förstå mig rätt nu - att vara högkänslig och introvert betyder inte på något vis att jag inte är social eller vill umgås med folk. Men det kräver extra mycket av mig. Det är ett större kliv för mig att ta mig över den där tröskeln och inte lyssna på rösten som säger att "du kan ju alltid stanna hemma, göra det du är bekväm med, gå i samma fotspår du alltid gjort". För samtidigt som jag alltid får bråka med denna del av mig själv, så finns en annan röst som säger att "du behöver utmana dig själv för att få kickarna du mår bra av, du behöver ge dig ut där för att känna att du göra något bra, att du kan, att du är värd något, att du är någon".

Ni kanske förstår att det här två "jagen" inte alltid fungerar så jättebra tillsammans, för den högkänsliga jag hanterar inte förändringar så bra, men den andra jag behöver förändringar för att om möjligt kunna hitta den där lyckan som jag så himla gärna vill åt.

Jag sökte ett nytt jobb i veckan. Det ligger där jag vill bo för att komma närmre min familj som jag känner det blir viktigare och viktigare att komma närmre. Samtidigt om jag får det här jobbet så skulle det innebära att jag flyttar till en ny stad igen där jag inte känner någon. Jag skulle få börja om igen. Och jag vet inte om jag orkar?! Jag vet inte om jag orkar säga hej då till alla jag lärt känna här? Att jag faktiskt börjat känna att jag fått ett socialt nätverk i Luleå som jag tycker om.


Samtidigt får jag kanske känna att det här i så fall kan bli min sista flytt på ett bra tag. Att jag kan få rota mig där och bara leva. Jag vet verkligen inte och hoppas väl någonstans att jag ska slippa ta det här beslutet, men det skulle ju också betyda att inget nytt skulle hända.

Tröttheten tar ut sin rätt. Att ständigt ständigt utmana mig själv för att kanske kanske kunna förändra något till det bättre. Men ändå slutar det med att jag alltid kommer hem själv. Att den där dagen när jag verkligen hade behövt en hjälpande hand för att jag skar mig rejält i tummen, så fick jag istället dra på mig diskhandskarna och ändå diska disken och laga klart maten... Kommer det någonsin att ändras?  Jag vet inte hur man gör...

Jag kommer förresten inte få det där jobbet för de vill att man börjar redan i mars och det kan inte jag, men jag vågade söka i varje fall.

måndag 23 januari 2017

Att leva med dålig självkänsla och dubbla budskap


Alltså jag förstår ju att jag kanske förmedlar dubbla budskap genom att jag samtidigt som jag uppmuntrar folk till att älska sig själva och sin kropp hur man än ser ut, själv valt att gå ner i vikt med viktväktarna. Framförallt eftersom jag vet att tjock inte behöver betyda ohälsosam och otränad, samt att smal inte behöver betyda hälsosam och vältränad.

Jag har ett bra exempel på nära hemmaplan på en människa som både sprungit maraton och åkt Öppet spår otaliga gånger, men aldrig varit någon trådsmal människa och hon ska aldrig vara det heller. Men något i samhället har fått henne att tro att hon inte duger, att hon inte är vacker, att hon ska se ut på något annat vis. Och jag blir så arg på detta. Inte bara för att den här samhällssynen överförts även på mig att känna att jag inte duger, men framförallt för att den här personen är otroligt vacker och omtyckt och att hon inte borde fortsätta trycka ner sig själv för att hon inte går ner i vikt. Jag skäller ut henne ibland för att hon kan börja ett samtal med att säga att hon är tjock och äcklig och ful. Jag känner igen de här orden från mig själv, jag har själv uttryckt dem otaliga gånger och hatat mig själv. Men jag är på väg upp och då ser jag även det sjuka i att ständigt tänka så här. Att känna sig värdelös, trots att man är fantastisk. Man väljer själv hur man väljer att se sig själv, men en människa med dålig självkänsla är svår att övertyga. Särskilt när man så länge stängt av en del av sig själv och blivit blind.

Att jag förbättrat min självkänsla på vissa plan, gör inte att jag än tror på att jag är vacker. För tyvärr har 20 år av att inte ha blivit sedd av dem jag vill bli sedd av fått mig att tro att ingen kommer vilja ha mig, någonsin. Jag fattar ju att jag också på grund av detta byggt en mur omkring mig som ingen vettig människa orkar riva ner och eftersom jag är blind och inte kan se om någon visar intresse så kan jag ju inte öppna upp porten heller. Det blir en ond cirkel.

Det jag vill förmedla med detta inlägg är att ni med barn ska vara så otroligt försiktiga med vad ni säger när era barn hör er. Prata inte om att gå ner i vikt när barnen hör. Kommentera inte folk på teven med elaka fördomsfulla kommentarer, utan diskutera istället med barnen om de skulle säga något "elakt" om personerna de ser.

Jag läste en gång boken Shrek för barn på en förskola jag jobbade och barnen började skratta och göra lustiga ljud när Shrek träffade sin själsfrände och uttryckte det som att de var otäcka och fula och dumma. Jag hade lätt kunnat skratta med dem och befäst deras mening om att "fula" människor är mindre värda och förtjänar inte att bli förälskade, men istället ledde jag in dem på diskussionen om att de hade hittat varandra och blivit förälskade. Barnen slutade att skratta och jag såg hur de funderade mycket och nickade, att de var missförstådda, att så klart så blev de kära och att det var helt rätt. Barnen gick efter vilan ut och började rita sina egna berättelser och jag kände mig nöjd.