onsdag 3 december 2014

Lucka 3) En text inspirerad av en bild...

Lucka tre i Anna skriver under utmaningarna handlar om att skriva en text inspirerad av en bild: bilden är oerhört inspirerande för mig, faktiskt älskar jag den. Jag är byggnadsantikvarie och historiker, jag jobbar med dokumentation av gamla hus, jag ÄLSKAR gamla hus och gamla möbler, det är det jag ser. Men det blev ingen färdig text, det blev en början igen, början till en berättelse som jag har i mitt huvud, men ni får läsa detta stycke och se om ni förstår, berätta om jag berättar för mycket, vad anar ni? Vad tror ni? Vilka är de?


3 december: Skriv en text inspirerad av bilden. En mening eller en hel novell – du bestämmer.


Början...


Självklart var han där, så klart han var. Jag vet inte ens varför jag trodde att han kanske skulle avstå från dagens möte, men hoppades att han av någon anledning skulle förstå hur jobbigt det var för mig. Fast det är klart, hur skulle han kunna veta det när jag inte sagt något. Han visste inte att hjärtat kutade upp i fart bara av att se honom, hur jag hade ont i magen av längtan för att han skulle hålla om mig, kyssa mig... Men varför skulle det ske? Män som han blev inte förälskade i en sådan som mig. Varför lärde jag mig aldrig det?

Jag tog ett djupt andetag, stängde av bilen och samlade ihop mina saker innan jag gick ut. Gårdsplanen var frostklädd och det frasade i gräset när jag gick fram till den samlade gruppen människor. Förutom han så var hans äldre kollega där, båda timmermän och intresserade av historia och byggnadsvård. Husägaren stod en bit ifrån och avslutade just ett telefonsamtal, skruvade besvärat på sig i en alldeles för tunn jacka.
Jag vände mig om och tittade på honom, vinkade försiktigt och mimade ett hej. Han log lite snett, nickade tillbaka och vände sig sedan mot sin kollega och började prata.
En liten nick, ja, jag fick väl vara nöjd med det. Jag kunde inte stoppa att tårarna började bränna bakom ögonen, men tog ett djupt andetag och tittade bort mot ingången på huset.
”Ska vi gå in då?” sa husägaren och pekade mot dörren på byggnaden som var öppen, ett halvt fallfärdigt hus, men med den fantasiska charmen av att allt kändes så gammalt och genuint.
Jag kände tacksamhet mot honom som påminde mig om varför vi var här. På rad följde vi efter honom in i huset. Lukten av fukt och gammalt trä mötte oss. Rummen var mörka och nästan helt omöblerade. I köket fanns skåpinredning och den gamla järnspisen kvar, i salen, där vi stannade, stod ett stort skåp i mörkbetsad ek med öppna dörrar. Min blick stannade på det, insektsätet och med halvt murknande brädor i nederkant, men det var så vackert med sina rundade hörn och sina spegeldörrar med glas i, att jag gapade.
Så stod han bredvid mig och tittade åt samma håll.
”Det är ett ovanligt skåp, tror inte jag har sett något som det, hantverket på stommen är helt galet fint,” sa han obesvärat och kliade sig i nacken.
Med ens kom magontet tillbaka, han stod så nära att jag hade kunnat sträcka ut en hand och röra vid honom. Så nära... Jag skakade på huvudet och tittade på honom. Den här gången fångade han min blick och jag hann se ett blänk i dem innan han åter vände blicken mot skåpet igen och tog ett djupt andetag.
”Alice kan vi…,” började han, men avbröts av att de andra ropade till sig honom.
Han tittade ner i golvet och suckade, skakade på huvudet och gick bort till dem. 
Jag kunde inte röra mig, hjärtat dunkade så hårt och tårarna rann till igen…fan fan fan, vad jag hatade det här…

2 kommentarer:

  1. Spännande. Älskar hur du fångar känslan i det gamla huset. Jag kan känna hur det luktar!

    SvaraRadera
  2. Vad roligt att vi valde en bild som du älskar, Jennie! Jag känner verkligen med din jag-person. Det var länge sen jag kände så, men åh vad starkt din text får mig att minnas.

    SvaraRadera

Fullspäckad helg i bergslagen

Det var planerat sedan länge att jag skulle åka hem till Dalarna den förra helgen. Tanken var från början att jag skulle ha mina semestervec...