Det roliga och det mindre roliga med att jobba där jag gör!

En stor fördel med att arbeta på museum är att vi som jobbar på museum ofta tänker och tycker lika och oftast så har vi också samma eller liknande intressen, detta gör att fikarasterna oftast blir riktigt riktigt roliga och lärorika.

Idag på förmiddagsfikat kom diskussionen att röra dels muséets dåliga ekonomi (återkommer till det), men också politik. Politikdiskussionen fick mig faktiskt att helt avfärda att rösta på ett av de där partierna som varit med i räkningen, så nu står det mellan två, men inget av dem är klockrent heller. De här diskussionerna får mig i varje fall att förstå att de duktiga människorna, det är inte dem som sitter i kommun- och lanstingsstyrelserna, inte oftast i varje fall. En kollega som jobbat inom skolan sa det att "ett förstatligande av skolan är ingen dum idé, för på den nivån vet vi att de vet vad de pratar om, för de som är satta att sköta och bestämma saker rörande skolan i kommunerna är oftast så totalt okunniga i det pedagogiska att det är skrämmande att de får bestämma".

Tillbaka till muséet då - fick igår reda på att det inte kommer anställas någon vikarie för min föräldralediga kollega och att detta beror på landstingets och muséets dåliga ekonomi. Efter årskiftet får vi se, men tills dess ingen vikarie! Snark! Detta är i mina ögon en katastrof för Norrbottens kulturmiljöer eftersom jag varken har tid eller ork eller SKA ta hand om yttranden, rådgivning, antikvarisk medverkan osv, och av det faktum att det INTE finns många byggnadsantikvarier på kommunerna i detta län. Hjälp säger, och jag hjälp vad muséet kommer tappa i anseende.

Nej, jag ska inte tänka på det där, jag har mina uppgifter och alla mina kollegor är på min sida och säger det att jag inte ska ta på mig mer jobb än jag redan har. Jag har trots detta mejlat facket för att höra om de ev. har något annat argument vi kan köra med för att få dem att tänka om! Tänker inte låtsas att jag är glad över detta beslut, men jag kan inte heller lägga ner energi på den oron, då kommer jag gå under. Så tyvärr får min chef ta den här fighten. Jag orkar inte och hon vet det, hon har redan hört mina argument rörande stressymptom! 

Uppdatering (15;58): pratat med facket och det alternativ vi har är att hävda olägligheter ur arbetsmiljösynpunkt, men också ur den anledningen att museet inte kommer att kunna utföra sina åtagna uppdrag! Så hon tyckte jag skulle prata med kollegan N och se om vi kunde samla lite argument utifrån detta, och det har vi ju egentligen redan gjort! I övrigt är det arbetsgivarens beslut och det kan vi inte argumentera emot! 


# Nu är det i varje fall snart dags för mig att bege mig mot Luleå Airport - Kallax - och flyga ner till Stockholm och vännerna. Ska helt stänga av i helgen och bara njuta, försöka, trots att jag har usel självkänsla i dagsläget! Men festival, goda vänner, skratt och förhoppningsvis en hel del god mat tror jag kommer bli medicin nog för mig!

#Kommer även troligtvis att hinna hem till dansen på söndag, om flyget går i tid, för de har flyttat starttiden för kursen.





Den här låten har jag lagt upp förut, men då med en annan video. Det är en riktigt gråtlåt och jag älskar den, men som sagt, kan knappt lyssna på den utan att gråta, handlar om ensamma människor som möts - eller det tror jag i varje fall...för jag är riktigt dålig på att lyssna på texter men raden "you've been lonely to long" - den har satt sig som en klump i hjärtat på mig...

Om du stannar låter jag dig gå

I förra veckan läste jag två stycken fantastiska små pärlor till böcker. De var knappt 200 sidor långa styck, men det är helt otroligt hur vissa författare kan få med så mycket på så få sidor. Jag blir så glad, för jag har jättesvårt för tegelstenar, hur bra de än är.

Den första boken hette Om jag stannar och den andra När jag lät dig gå! Anledningen till att jag ens visste om denna serie var för att det gjorts en film på den första boken som kommer ha premiär riktigt snart i Sverige!



Tyckte det verkade vara en mycket söt ungdomskärlek, men med allvarliga undertoner. När jag började förstå vad berättelsen verkligen handlade om, så insåg jag att den troligtvis också skulle bli rätt tung att läsa!

Om jag stannar berättas ur Mia perspektiv. Det är ingen spoiler att berätta att hon i princip hela boken igenom ligger i koma efter en svår bilolycka där hela hennes familj omkommit, men hon själv befinner sig i ett sorts limbo - inte riktigt levande, inte riktigt död. Det boken gör så skickligt är att den berättas genom tillbakablickar och nutidsglimtar - för tekniskt sett så utspelar sig den under ett dygn. Till en början känner vi inte de här karaktärerna, vi vet att det är en familj som råkat ut för en tragedi, men allt eftersom målas bilden av en mycket fin och levnadsglad familj upp framför oss och då kommer även sorgen. En börjar förstå kvalen som Mia har, ska hon leva vidare med allt vad det innebär, eller släppa taget och dö tillsammans med sin familj! Mia har också en pojkvän som heter Adam, ett förhållande som vi får veta är speciellt ur den synvinkeln att de båda är duktiga musiker, men på helt olika musikscener. Hon är den begåvade cellisten som sökt in till Julliard och han är rockmusiker på väg att slå igenom stort med sitt band. De är beskrivna som "the real thing" och med det kommer problemen som två duktiga unga musiker ställs inför - ska någon av dem behöva ge upp sin dröm för att de ska kunna fortsätta vara tillsammans?

När jag lät dig gå tar vid 3 år efter händelserna i Om jag stannar. Denna bok är uppbyggd på precis samma sätt, utspelar sig till stora delar under ett dygn, men med tillbakablickar. Skillnaden är att den här boken berättas utifrån Adams perspektiv - Adam som nu är 21 år och lever "rockstjärnedrömmen" i Los Angeles med sin supersnygga skådespelarflickvän. Klyschorna hade inte kunnat vara fler när författaren beskriver hans liv som rockstjärna efter att hans band slagit STORT. Men den beskriver också en mycket trasig människa som försöker att hålla sig flytande, märkt av den där kärleken som försvann och av att aldrig riktigt kunnat få ett avslut, en förklaring... Jag ska inte berätta så mycket mer om handlingen i denna bok, för vill inte förstöra läsupplevelsen för er. Jag har ett lite osunt nöje i att läsa böcker som behandlar folk som mår psykiskt dåligt, jag tycker om att läsa hur de faller och hur de sedan (oftast) tar sig upp igen. Det är nog därför som jag känner så med Adam hela tiden jag läser denna bok. Jag vill att han ska få må bra, slippa få panik av att ständigt oroa sig.

Som sagt, jag tyckte mycket om de här böckerna. De fick mig att hitta tillbaka till läsglädjen igen, den som jag hade tappat för en sekund! Jag struntar fullkomligt i att böcker beskrivs som så kallade ungdomsböcker, för jag förstår inte varför det ska vara synonym med "mindre bra", för så är det verkligen inte. Folk som säger att de inte vill läsa ungdomsböcker för att de handlar om ungdomar, missar såååå mycket. Som med alla litteraturgenrer så gäller det att förstå att ALLT i en genre inte är bra, men DET som är bra är JÄTTEBRA!



# En liten rolig kuriosa sak med När jag lät dig gå, är att dygnet den utspelar sig på är 13-14 augusti 2010 och platsen är New York! Vet ni vart jag var den 13-14 augusti 2010??? Jo, jag var i New York för att fira mina 30-årsdag. I ett stycke i boken berättas det att det just vid den tidpunkten är svårt att få tag på en taxi för alla Broadway-shower slutar nu. Den 13 augusti var jag på på Broadwaymusikal och såg Rock of Ages! Bara lite rolig kuriosa som sagt...tänk om vi mötte Adam Wilde på New Yorks gator och inte visste om det?! =)

Ny vecka i Luleland och nya äventyr som väntar!

Något jag varit förskonad från är det här att bli sjuk i stup och ett. I princip blir jag "aldrig" sjuk. Kan hända att jag får någon två dagars förkylning ibland (minns inte senast dock) och när jag jobbade i barnomsorgen så kunde jag inte stå emot magsjukorna (som min svåger), men det där med feber har jag glömt bort hur det känns, hemma från jobbet är jag i princip aldrig pga av sjukdom (jag var hemma en dag i vintras när stressymptomen var som värst, men kunde dra av det på flextiden). Så i det avseendet är jag en exemplarisk anställd. Dock är jag rätt säker på att bakslaget kommer komma, när min kropp inte orkar med den här mentala stressen längre!

Trots detta är jag nog den mest hypokondriska människa jag känner. Jag ställer självdiagnoser på mig själv hela tiden med hjälp av sjukrådsupplysningen till exempel, oftast besvär jag tolkar beror på vad jag äter eller mina stressymptom. Syrran påpekar det ibland, minns nu inte om det är positiva ord, men att jag oftast har ett svar på varför min mage låter, min mage är svullen osv. Ja, jag kan ju låtsas i varje fall!

Med det sagt, märks på vänner på FB att sjukdomssäsongen börjat igen nu!

På fredag åker jag till Stockholm för den årliga BA-återträffen. Känns lustigt att säga så, för vi är så bra vänner att en träff om året egentligen är alldeles för lite och har vi chansen, är i närheten av varandra, så ses vi ju ändå. Men vi försöker ändå att ta en helg varje år när vi samlar så många som möjligt av oss och gör något skoj. I år är första gången som vi inte är i Göteborg. Eftersom flera av oss inte bor kvar i de trakterna så valde vi Stockholm. Det passar mig alldeles utmärkt - en timmes flygfärd från Luleå och jag är där. Perfekt. På schemat denna helgen står Popaganda-festivalen. Mest ser jag fram emot att få se First Aid Kit, men vet av erfarenhet att festivaler är tillfället då en har chansen att upptäcka nytt!



Vad annars! Jag har börjat min buggkurs (kommer bli sååååååå roligt) och inom ett par veckor börjar jag läsa Spanska på medborgarskolan. Jag tänkte gå förbi Kulturens hus idag och köpa biljetter till Trollflöjten och Ane Brun också! Ska se till och bestämma mig om den där München-resan och boka flyg. Jag och syrran ska snart boka resa till USA också, mamma och pappa har redan gjort det. De åker i början av december när mamma fyller år. Jag och syrran tittar som sagt att åka 2 veckor över nyår!!! För nu är det bestämt: brorsan tar sin växande familj med sig från varma Florida och flyttar till Salt Lake City i Utah!!! Syrran har faktiskt varit där en gång, när brorsan och svägerskan bodde där senast, men jag har aldrig varit där. Ser jättemycket fram emot det, för Salt Lake City är ju en stad med en massa berg runt omkring sig. Och ni vet väl nu att jag älskar berg!!!

Och så jobbar jag. Är numera ensam byggnadsantikvarie på Norrbottens museum och Kiruna har fått lida lite på grund av det. Tröttheten är det inte bättre med, men har börjat käka D-vitamin igen, får se om det hjälper. Jag hoppas att dansen nu kommer göra att jag kommer igång med den andra träningen på allvar igen också. Har ju köpt nya fina springskor!!!

Längtar, saknar, önskar, drömmer

Jag är i en sådan där fas just nu där jag känner mig både bitter och uttråkad. Har svårt att ta tag i saker, men gör det ändå (det dagliga som att jobba, diska och igår började jag äntligen med mitt enorma tvättberg). Jag har kämpat mycket de senaste dagarna med att försöka stänga av, sitta still och ha det tyst omkring, lägga fokus på en sak (oftast läsning, älskar att läsa och håller just nu på med andra delen i mycket fint skriven berättelse med tragiska och berörande händelser som ändå på något vis ger hopp om livet) så jag kan försöka att få bort mitt tunga huvud! Men det är svårt. Drömmarna kommer alltid - jag ser någon planera en resa till Frankrike och jag VILL till Frankrike, jag ser Visit Scotland lägga upp en bild från Orkneyöarna och jag VILL åka till Skottland nu!!! Brorsans barndomskompis är på smekmånad vid Lake Como - åååh, fatta vad vackert det är där!!!! 

Ständigt det dåliga samvetet som håller mig tillbaka; gör jag inte bra arbete på jobbet så kan jag inte förmå mig till att boka en resa, kommer ingen vart med uppsatsen, så en resa till Storbritannien känns sååååå låååångt borta! Men jag är rädd för att jag gör fel, att något kommer hända och jag inte längre har chansen! Jag måste börja ta bättre hand om mig själv och min kropp! Jag hoppas verkligen att bugg-kursen jag börjar med på söndag kommer hjälpa till med motivationen!!! 

Min födelsedagshelg



Jag fyllde år i torsdags, 34 år, och visste att min moster och hennes man skulle komma och hälsa på. De var i varje fall på roadtrip i norra Sverige för att fira sin 25-åriga bröllopsdag och när de då ändå var så pass "nära", så tänkte de passa på att besöka mig. Vad jag dock inte hade väntat mig (men hoppats på) - så dök även min mamma upp och överraskade. Ledig som hon var och eftersom pappa jobbade eftermiddagshelg (det värsta passet) så passade hon på att flyga upp och hänga med mig hela helgen. =) Facetimeade med syrran och hennes man och med brorsan och hans fru och brorsdottern. Och fick även prata med fina pappa, så min dag kändes riktigt bra i slutändan!

På promenad efter middagen nere i Norra hamnen. Var vansinningt vackert i solnedgången!

 

Kvällen avslutades på Bishops arms där jag drack cider och mamma, moster och morbror alla fick dricka varsin riktigt god öl. Trots att jag själv inte dricker öl (och jag planerar en resa till München =/) så utmanade jag dem att faktiskt våga prova att beställa något de inte hade tagit annars genom att rådfråga bartendern. Som sagt, blev de alla riktigt nöjda och jag hoppas de vågar ta chansen att gå på puben hemma i Dalarna igen. 

Dagen därpå hade jag tagit semester så jag skulle kunna ut på lite äventyr. Kyrkstan hade vi planerat redan innan, men jag hade också tagit upp Storforsen som ett förslag, eftersom alla på jobbet tipsat om denna plats. Så vi åkte faktiskt dit och det ångrar vi verkligen inte. Trots att vattnet var rekordlågt i Piteälven, så fanns det nog med vatten i forsen för att göra det till en mäktig upplevels! Storforsen ska vara Europas största oreglerade fors.

Mamma, moster och morbror på en utsiktsplats bredvid forsen!

På vägen tillbaka fick vi också lyckan att se några renar. De har stora horn nu. 

På vägen hem åkte vi i varje fall förbi Kyrkstan och var in i kyrkan en sväng, samt gick en liten runda bland stugorna! Det var verkligen riktigt fint väder, men började bli lite småkallt också. Jag älskar det!

Mitt i kyrkstan!

Delar av kyrkstan med Gamlestads kyrka/Västerluleå kyrka i bakgrunden!

Moster och morbror åkte hem tidigt på lördagen, men mamma skulle vara kvar hela helgen. Så på lördagen tog vi en runda på stan. Shoppade lite, hyrde film och passade på att lyssna på Jonas Sjöstedt som var på besök i Luleå. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin har lyssnat på en partiledares tal någon gång, men tyckte det var lite småintressant. Nu är inte Vänsterpartiet kanske så överraskande, men det var ändå spännande att få lyssna. Det jag mest funderade över i efterhand är om det stämmer att Socialdemokraterna kan tänka sig att regera med Folkpartiet? Det gjorde mig lite rädd för att rösta på dem! Någon som vet hur det ligger till med detta?

Jonas Sjöstedt in action!



Det är den jag är!

Jag bestämde mig för att plocka bort twitter från min telefon och har även sagt att jag inte får gå in där på min dator heller förrän allra tidigast ett par veckor efter valet. Jag beslutade mig för att jag göra så eftersom jag varje dag blev tokarg av att läsa vad vissa människor där skrev. Människor som i vanliga fall är jättetrevliga och som jag gillar och har en del gemensamt med, men som rent politiskt använder sig av en barnslig och provocerande oartig attityd.

För att ge ett exempel ska jag berätta vad en liberal skrev. Hen uppmanade folk att rösta rätt i valet, att rösta på röd-grönt var inte rätt, för vi såg ju att det (socialismen underförstått) inte funkat så bra i Nordkora, Östtyskland, Sovjetunionen etc.

Jag ÄR socialist, jag är uppvuxen med socialister och har socialistiska vänner i massor. INGEN av oss ser ett land framför oss som ska bli en diktatur - jisses, det är 2014 och ett modernt rikt land som heter Sverige! Att använda det där som hen skriver som argumentation är så skrattretande barnsligt att jag skulle vilja skrika. Ungefär som när samme liberal argumenterade för att hotet från de nazistiska partierna var lika stort som vänsterpartiets. Redan då visade jag mitt missnöje och kallade det ett hån, men hur tusan talar en reson med en människa som verkligen inte vill lyssna på det örat?! Som inte vill sätta sig in i och förstå sina politiskt oliktyckande?

Och det fortsatte. Feminismen attackerades och det skylldes på radikalfeministerna att män mår dåligt och i större grad tar självmord; inte att det beror på ett sjukt snedvridet samhälle som ställer omänskliga krav på både kvinnor och mäns könsroller och att det är DET samhället som feministerna kämpar för att det ska försvinna! Det är i varje fall min feminism! Jag gillar inte när när alla feminister ska dras över samma kant, för även fast det må vara en och samma ideologi, så är vägarna för att nå dit väldigt olika för alla. Tyvärr håller hela feminismen på att kapas av F! som indirekt i princip skrattar åt de andra partiernas feminism. Jag vet inte om det är deras mening, men det känns onekligen så. Så jag förstår att det finns många som tidigare kallat sig själv feminister som börjar ta tillbaka det pga att de stödjer ett annat parti. Det är synd.

Jag må vara naiv och tro det bästa om alla människor tills bevisad motsatsen, men jag tänker inte sitta tyst och bli hånad för att jag är socialist och feminist, för att jag tror på alla människors lika värde och rätt att få må bra, för jag inte vill att möjligheten till att studera på universietet och högskola ska bli en klassfråga utan att ALLA - oavsett ålder, kön, bakgrund etc - ska få utbilda sig till det de vill!

Alltid ska det finnas något som jag gillar

Såg en film nyss som heter Austenland! Har tänkt att se den länge, men ack vad den sett fjantig ut på trailern! Men idag såg jag den! Skrattade mycket för den är verkligen löjlig, men två (2!!!) av rollerna är inte löjliga, de är behållningen i en annars riktigt dålig film! Keri Russel och JJ Fields! De spelar Jane och Henry! 

Hur mycket jag än ogillar denna filmen så är det ändå en söt kärlekshistoria! Den vinner mig över när Henry förklarar blygt att Jane gör honom nervös! Något är annorlunda med honom, men vad?! 

Jag är ju Jane, inte så fanatiskt som henne, men självklart är jag så skadad av min kärlek till kostymfilmer att jag skulle älska att hitta en Henry - en smart, godhjärtad, ödmjuk, ärlig man! Så jag sitter där och svär när de så klart får varandra i slutet! För det kommer aldrig hända mig! Jag får drömma mig bort i mina drömmar och mina böcker och mina filmer! Förtäras bit för bit och hoppas att jag någon gång ska få veta hur det känns att vara lyckligt kär!

Nej, det var dagens bittraste inlägg! Dags att försöka sova kanske, om jag kan jaga bort mina stresskänslor! 

Kram och God natt 

Update Tyskland

Troligtvis inte alls enkelt att få tag på fotbollsbiljetter, slutsålt tidigt enligt min gamla värdfamilj. Men det finns självklart möjlighet att köpa biljetter i andra hand, men frågan är om det blir de där nästan 2000 kr för en biljett då, är jag beredd att betala det?! Troligtvis inte. Han skulle höra runt lite i varje fall, för att se om han kunde ta reda på hur och om det går att lösa!


MEN, jag vill fortfarande åka till München och om chansen är så liten att det blir fotboll, så tror jag att jag siktar på Tyskland i början av december, en långhelg, så jag kan få chansen att gå på lite julmarknad!!! Hur låter det? Bo får jag göra hos mina bekanta, vilket känns riktigt roligt. Få prata ut lite med dem. Var länge sen!


Ja ja, ni lär får uppdateringar snart! Det jag först och främst ska göra nu är att gå igenom schemat och det möjliga schemat för hösten för att se var, när och hur saker kan komma i vägen för en resa!

Är det en bra idé?!

Ska jag göra den här resan? Åka till München?! 


Jag pratade med en twitter-kompis idag om det här med att gå på fotboll i Tyskland. Han sa att biljetterna för att kika på fotboll i Tyskland är bland de billigaste i Europa, vilket jag inte fick att gå ihop när jag googlade på det, för genom svenska sidor så är det svindyrt. Särskilt eftersom jag sedan gick in på Bundesligas hemsida och tittade biljettpriser på Bayern Münchens hemmamatcher och såg att priserna låg mellan 15€ - 70€ på biljetter, alla biljetter. På de svenska sidorna så låg priserna på det dubbla från den dyraste biljetten. Så jag slängde iväg ett mail till min gamla au pair värdfamilj för att höra om de visste något om hur svårt det är att få biljetter för att gå på fotboll?! Inte helt säkert på att de är jättefotbollsintresserade, men eftersom de bor i München så kanske de har lite koll ändå hoppas jag, ryktesvägen om inte annat! Twitter-kompisen kunde till och med tänka sig att möta upp med mig i München och gå på fotboll. Låter nästan galet om det skulle bli så! Vi möts i Tyskland du! Han är förvisso Borussia Dortmund fan och ville bara gå om Bayern skulle möta dem, men nu visade det sig att det faktiskt är en av matcherna inom ramen för när jag har tänkt att resa. Så vi får väl se. Vore roligt, för han är riktigt fotbollsintresserad.

Hur häftigt vore det inte att få se Bayern München mot Borussia Dortmund???


Och jag tror ju att München säkerligen är en mycket spännande stad med massvis att undersöka och besöka! Ni som varit där eller i varje fall kan staden bättre än mig, vad får en inte missa om en åker dit? 

Lite otur i turen att upptäcka något nytt...

Ett perfekt sätt att upptäcka ny musik är att leta reda på den där låten du hörde i en film eller tv-serie och som fick dig att verkligen tänka till på att det där var en bra låt. Inte nödvändigtvis att filmen måste vara bra, men lägger du märke till en låt i en film/serie så är det troligtvis en av tre anledningar till varför:

1) Du kände igen låten och/eller artisten innan!

2) Du har helt tappat fokus i filmen och helt plötsligt spelas en riktigt bra låt som får dig att plötsligt bli smått intresserad igen!

3) En låt spelas som så helt matchar scenen att allting förstärks och blir till rysningar/magi som gör att du kan gå och tänka på den här låten OCH berättelsen i timmar efteråt (om du har tur)!


Så tänker jag i varje fall...


Faktiskt skedde det inte riktigt så när jag upptäckte den grupp som jag nu ska tipsa om, men ändå nästan. För jag youtubade trailers på Outlander (japp, kan inte riktigt släppa denna berättelse för tillfället och har faktiskt plockat upp boken igen, sen att en kollega har säckpipor på sin mobil-ringsignal gör inte riktigt min längtan efter Skottland mindre) och hamnade på en fan-video med klipp från serien där låten som spelas var helt oroligt vacker. Jag tyckte inte den kändes helt okänd för mig, men kan inte säga vart jag hört den. Kanske på radion när jag varit i Amerika.



Visade sig att gruppen som spelade den heter the Civil Wars och är en country/folkmusik duo från USA. När jag började lyssna på deras musik på spotify så insåg jag att en annan av deras låtar hade jag absolut hört, för den var intro till den kortlivade tv-serien Ravenswood som jag kikade på. Men framförallt upptäckte ju har fantastiska deras röster var tillsammans oh även för sig själva. Här har jag fått nya favoriter!



Men ska ni höra det ironiska?! Jag upptäckte alltså den här gruppen igår och om ni kikar på wikipedia sidan jag länkade till på deras gruppnamn så kan ni se vad som står längst ner, men jag skriver det också här...

• on August 5, 2014, the duo posted a statement on their Facebook page stating they decided to permanently part ways

Så fantastiskt bra upptäckt av mig, samma dag som de bestämmer sig för att "call it quit"...


Det är tur att deras musik finns kvar att lyssna på! =)

Har ni en lista på artister ni skulle vilja se som ni inte har sett?

Jag har nog egentligen en ganska lång lista; men faktum är att det svider extra mycket att behöva sätta upp en person på den listan som jag faktiskt hade kunnat se i sommar om jag planerat livet lite bättre. Det som gjorde det ännu värre var att när jag läste recentionerna efteråt så var det min absolut favoritlåt som hade varit bäst på hela konserten.


John Mayer!!! Första gången jag fick höra den här låten så var det den bästa låt jag någonsin hört. Nu drygt 8 år senare så är det fortfarande den bästa låt jag vet! Kan tydligen inte tröttna på den...

En annan artist jag väldigt gärna skulle vilja se, och jag vet min mamma med mig, är country-artisten Keith Urban. Många är de mycket kända countryartister som kommit till Sverige både en och två gånger, men denne man har fortfarande inte satt sin fot här...


Att dessa två artister faktiskt jobbat tillsammans gör mig lycklig. Tycker de funkar magiskt bra ihop och ger mig rysningar. Hade varit urhäftigt att se...

Apropå drömmar

Jag älskar ju fantasi. Är så glad att jag alltid kunnat hitta på berättelser själv och drömma mig bort till platser som finns, som jag vill till, aldrig någonsin kommer besöka eller som är påhittade. Jag älskar att läsa böcker som hjälper mig att ta mig med dit och jag älskar att se på film och på tv-serier som kan öppna upp nya världar och sätt att se på livet.


Ibland finns det böcker som pirrar extra mycket pga platsen de utspelar sig och att det är en kärlekshistoria. En sådan bok var Outlander/Främlingen skriven av Diana Gabaldon. Framförallt för att den utspelar sig i Skotska högländerna och till stora delar i en tid när fortfarande klan-tillhörigheten var det viktigaste du hade. Jag vet att ni är många som läst alla böckerna om Claire och Jamie, det har inte jag. Jag har bara läst den första och börjat på den andra, men det beror inte på att jag inte gillar dem, mest för att de är tegelstenar. Så jag tackar och tar emot nu när tv-kanalen Starz plockat upp bokserien och gör en tv-serie av den. Faktum är att jag alldeles nyss sett smygpremiären av första avsnittet och jaaaa, det här hoppas jag mycket på.


När den första bilden som visas är en landskapsbild på berg och sjöar, då är jag såld. Det är något som de flesta av er som känner mig vet - jag är ruskigt svag för Skottland och dess mytiska historia, men jag har faktiskt aldrig varit där. Eller jo, jag ljuger lite nu! Jag har ju faktiskt varit till Glasgow, men det är ju inte högländerna, med alla dess berg och sjöar och slott och ruiner. Jag vill dit!!!


Det här är trailern i varje fall på serien. Ska erkänna att jag inte är riktigt jättenöjd med Jamie hur han ser ut, men hans röst...åååh, den älskar jag! Men det kanske är bra att han inte ser ut som alla förväntar sig att han ska se ut (rött långt hår)! Vi kanske hade blivit förblindade av det...

Det gäller att komma ihåg det...

Ibland tänker och tycker jag lite för mycket och saker kan kännas extra jobbigt i mitt liv. Jag har gjort så himla mycket genom livet, men som jag alltid nämner så är det så mycket jag fortfarande inte fått chansen att uppleva. Men jag kan inte sitta hemma och gråta över det, då kommer det aldrig ske och om det nu faktiskt aldrig skulle ske så skulle jag bli så arg på mig själv om jag inte levde mitt liv och gjorde allt det där som jag vill. Jag behöver påminnas om allt jag har och allt jag kan, jag behöver få slippa tänka så mycket på det där som jag önskar hjärtat ur mig. För jag har världens bästa familj, många mycket goda vänner och jag har ett jätteroligt jobb.


Men jag tänker att det kan vara bra för er att veta det. Att jag mår dåligt ibland, men ni behöver inte vara oroliga för det. Jag behöver bara ibland få skriva av mig, berätta att jag är trött, säga vad som stör mig, vad som retar mig. Och  framförallt om jag svävar iväg ibland - jag behöver få drömma, längta, sakna! Det kanske inte är det bästa, men ibland krävs det en liten crush på något för att jag ska få en dos energi och ta tag i något.


Närmast:


1) Jag fyller år om två veckor och då kommer moster och hennes man på besök! Brukar vara både den jobbigaste och den mysigaste tiden på året.


2) Jag åker till Stockholm om 4 veckor och ska gå på Popaganda med flera av mina bästa vänner. Det vet jag kommer bli kul, men antagligen efterföljas av en svacka för att jag saknar dem som attan.


3) Jag borde få reda på snart om jag får gå Spanska-kursen jag sökt, samt bugg-kursen jag anmält mig till. Då har jag något mer att längta till. Jag ska också börja boka in träningspass varje vecka så jag får lite rutin, bestämma vilka dagar det blir träning. Hoppas att det blir lättare då att ta mig iväg (måste bara lösa det där med att jag alltid blir så hungrig på eftermiddagarna).




Vad jag vill:


1) Åka utomlands (Tyskland, Irland, Storbritannien, Amerika)!

2) Bli kär! (är så trött på dejtingsidor som aldrig hjälper till och bara stjälper)


3) Veta hur det känns att vara lycklig på riktigt!


4) Bli klar med uppsatsen så jag kan få slippa den här klumpen som vuxit sig stor de senaste fyra åren och läsa en bok med gott samvete! Usch, ångesten...






Så kan ni inte komma med lite bra tips på vad jag kan göra för att återfinna min energi och min vilja?!

Resetankar...

Känner jag mig själv rätt så kommer det sluta med att jag åker hem till mamma och pappa en sväng och passar på att hälsa på syrran också. Men i dagsläget funderar jag både på att åka en vecka till södra Tyskland (München och lite alper kanske) eller ta en sista minuten resa till Grekland (dit jag faktiskt kan flyga ifrån Luleå) på den här semesterveckan jag tänkt jag ska försöka planera inom en snart.

Jag och syrran bestämde i princip härom dagen att vi åker till Amerika över nyår och kan då exempelvis stanna en vecka efter nyår också. Vilket gör att jag inte behöver hålla på mina 11 dagars semester jag har kvar för en ev. USA-resa tidigare. Frågan är bara vart i USA vi kommer åka, det beror ju helt och hållet på vart brorsan och hans då lite större familj kommer bo. Men åka kommer vi göra! Hurra! Ännu ett nyår i Amerikat!