söndag 19 februari 2017

"Du kan ju alltid stanna hemma"

Livet tycks ju ha en tendens att sätta mig på prov och det flera gånger varje år. Men det är sällan jag vågar nämna detta för folk. Det är som en oskriven regel att man ska inte klaga på sitt liv för att den enda som kan göra något åt det är en själv. Ofta delar folk i sociala medier citat i stil med att man skapar sin egen lycka och förvänta dig inte att något ska hända om du inte tar tag i det själv. Så det är ju det jag gör hela tiden, sätter mig på prov, kastar mig ut där för att om möjligt hitta något som kan hjälpa mig att bli lycklig. Hur jag om och om och om igen försöker och försöker, men jag lyckas inte. Kommer på mig själv med att vakna på morgonen och fundera över om det ens är värt att stiga upp idag. Ingenting förändras ju... Så varför fortsätter vi att försöka, tröstar vi oss själv egentligen med att hoppas? Och hur länge orkar en innan man verkligen inte tar sig ur sängen på morgonen?

Jag kan ibland häva ur mig en önskan om att få lite medgång i livet eller hjälp med att ta vissa beslut och det slår nästan aldrig fel att jag då får en kommentar i stil med att det bara är jag själv som kan påverka mitt liv. Men det är ju inte sant... Alla som ens brytt sig om att lära känna mig bättre vet att beslutsfattande för mig är inte lätt. Det kan vara de enklaste saker som att välja vilken dag det är bäst att jag jobbar hemma, till vilken buss/tåg jag ska välja för att åka till Skellefteå/Kiruna?


Det är också det här som gör att jag är väldigt känslig för när planer ändras snabbt. Har jag väl tagit ett beslut så förbereder jag mig själv för det och skulle det då hända att något ändras, så tar det mig en bra stund innan hjärnan kopplar att det är ok, att det är lugnt, du kan planera för det här istället nu. Och på den tiden kan allt bli kaos.
Jag tolkar det som att den här biten av mig hör samman med att jag är högkänslig, att jag har svårt att reda ut vilka känslor det är som egentligen bråkar med mig. Lägg där till att jag är introvert. Förstå mig rätt nu - att vara högkänslig och introvert betyder inte på något vis att jag inte är social eller vill umgås med folk. Men det kräver extra mycket av mig. Det är ett större kliv för mig att ta mig över den där tröskeln och inte lyssna på rösten som säger att "du kan ju alltid stanna hemma, göra det du är bekväm med, gå i samma fotspår du alltid gjort". För samtidigt som jag alltid får bråka med denna del av mig själv, så finns en annan röst som säger att "du behöver utmana dig själv för att få kickarna du mår bra av, du behöver ge dig ut där för att känna att du göra något bra, att du kan, att du är värd något, att du är någon".

Ni kanske förstår att det här två "jagen" inte alltid fungerar så jättebra tillsammans, för den högkänsliga jag hanterar inte förändringar så bra, men den andra jag behöver förändringar för att om möjligt kunna hitta den där lyckan som jag så himla gärna vill åt.

Jag sökte ett nytt jobb i veckan. Det ligger där jag vill bo för att komma närmre min familj som jag känner det blir viktigare och viktigare att komma närmre. Samtidigt om jag får det här jobbet så skulle det innebära att jag flyttar till en ny stad igen där jag inte känner någon. Jag skulle få börja om igen. Och jag vet inte om jag orkar?! Jag vet inte om jag orkar säga hej då till alla jag lärt känna här? Att jag faktiskt börjat känna att jag fått ett socialt nätverk i Luleå som jag tycker om.


Samtidigt får jag kanske känna att det här i så fall kan bli min sista flytt på ett bra tag. Att jag kan få rota mig där och bara leva. Jag vet verkligen inte och hoppas väl någonstans att jag ska slippa ta det här beslutet, men det skulle ju också betyda att inget nytt skulle hända.

Tröttheten tar ut sin rätt. Att ständigt ständigt utmana mig själv för att kanske kanske kunna förändra något till det bättre. Men ändå slutar det med att jag alltid kommer hem själv. Att den där dagen när jag verkligen hade behövt en hjälpande hand för att jag skar mig rejält i tummen, så fick jag istället dra på mig diskhandskarna och ändå diska disken och laga klart maten... Kommer det någonsin att ändras?  Jag vet inte hur man gör...

Jag kommer förresten inte få det där jobbet för de vill att man börjar redan i mars och det kan inte jag, men jag vågade söka i varje fall.

Fullspäckad helg i bergslagen

Det var planerat sedan länge att jag skulle åka hem till Dalarna den förra helgen. Tanken var från början att jag skulle ha mina semestervec...