En ständigt pågående resa

I lördags åkte jag Tjejvasan som också var etapp 3 i den Tjejklassiker som jag och syrran utför under 2016 och 2017. Det var det loppet jag hade sett mest fram emot under denna resa och nu i efterhand så inser jag också att det utan konkurrens varit den jobbigaste etappen. Jag är inte direkt otränad, dansar ju flera gånger i veckan och har en bra - för att vara jag - grundkondition. Däremot hade jag förstås inte alls åkt så mycket skidor innan som jag hade velat. 6 mil träning i längdspåren räcker ju inte alls egentligen, men det gav mig ändå en säkerhet vad gäller att kunna stå upp, använda stavarna rätt och förstås att bromsa. Och jag hade också behövt träna styrka mera, men tiden har inte funnits denna vinter på grund av mastodontrapporten. Så inte så konstigt antar jag att kroppen när det var 9 km kvar - inte ville återhämta sig efter lite fika i Eldris. Sista milen var riktigt slitsam och när det återstod endast ett par kilometer så började vaderna hugga till av krampkänning. TACK OCH LOV så slog det aldrig över i kramp, men fortfarande idag - 3 dagar senare - så har jag ont i den ena vaden. Men jag tog mig i mål och på en bra tid av 3 timmar och 16 minuter. Faktiskt kvarten snabbare än när jag åkte Kortvasan för 4 år sedan. Så jag är jättenöjd.

Annars så hankar sig livet fram i samma gamla tempo. Jag jobbar och dansar och försöker lista ut vem jag är, vart jag vill vara och vad jag ska göra?! Har mer funderingar än någonsin kring vart jag vill vara. Trivs så himla bra i Norrbotten och Luleå och har börjat få ett socialt nätverk omkring mig som jag gillar himlars mycket. Jag har ett jobb som för det mesta är riktigt roligt, möjlighet att se och lära mig så mycket om platsen där jag bor och verkar. Samtidigt har jag familjen i söderut, jag har vänner ännu längre söderut. Det kostar så mycket pengar att resa och jag kan i princip aldrig göra någon spontan resa hem till mamma och pappa över en helg. Allt som händer i familjen nu också gör att jag vill vara närmre dem - både det glada och det mindre glada. Blev faster igen i förra veckan till en liten pojke, de andra syskonbarnen växer så det knakar, brorsan bor i Sverige igen för första gången på nästan tio år.
Någonstans snart måste jag börja värdera vad som är viktigast för mig. Ska jag vara kvar i Luleå och hoppas på att jag kan hitta lyckan här så jag ska vilja våga bo kvar? Då borde jag försöka hitta en större lägenhet, skaffa en bil (ja, det tänkte jag skaffa mig ändå) osv. Eller ska jag försöka hitta ett jobb närmre familjen? Att ha familjen nära skulle ge mig en större social trygghet att veta att jag aldrig skulle behöva bli helt ensam? Och när behöver jag ta detta beslut?

Kortisar:

# Jag ska få åka till Visby genom jobbet. Visby!!! Längtar som en tok för jag har aldrig varit där. Det ska bli såååååå otroligt spännande.

# Helgen innan Visby så ska jag också åka ner till Stockholm så jag får träffa nytillskottet och kramas med brorsdöttrarna.

# Hade också tänkt försöka åka och se John Mayer live i Stockholm i maj och då också passa på att åka hem till syrran och gratta henne och Mejen, samt hjälpa dem med att flytta till nya lägenheten.

# Syrran och jag anmälde oss också till Tjejvättern, så nu har vi ett nytt lopp att träna inför. Jag måste dock skaffa mig en cykel tills dess. Tjejvättern är ju sista etappen i vår Tjejklassiker.

# Ska också boka en resa till Göteborg, för jag saknar den staden och mina vänner nå otroligt. Ska också försöka få in en resa till Linköping här framöver och hälsa på en annan kompis som jag ser alldeles för sällan. Borde också ta mig till Kiruna här framöver och säga hej.

# Och snaaaaaaart är också mastodontrapporten klar - dokumentationsrapporten om Kiruna stadshus. Då kan jag få ett liv igen, då kan jag kanske få vila ut, då kan jag kanske få sluta tidigare någon dag så jag kan få kika på bil...