Projekt "bli frisk och glad igen"

Det konstiga är att jag inte känner mig så ledsen, men å andra sidan känner jag mig inte så glad heller. Och jag märker att jag inte reagerar på samma vis som jag brukar i vissa situationer, så där ringer varningsklockorna att det är något som inte riktigt stämmer. Men nog trodde jag att den dagen det konstaterades att jag har en depression att jag faktiskt skulle gråta mer, men jag känner mig nästan otäckt tom på känslor.

Jag jagar dem däremot. De där kickarna som faktiskt får mig att känna en stund. Om det så är en låt som känns i magen...

...eller som faktiskt gör mig glad...
...som kommer ifrån en tv-serie med karaktärer som stjäl mitt hjärta och som jag känner och lever med.

Men det kommer ju inte hålla i längden. Jag fattar ju det. Snart kommer den här nykära känslan att försvinna igen och jag blir återigen tom. Jag försöker dock, jag tänker inte ge upp. Tillsammans med läkaren har jag kommit fram till att vi till en början ska testa det här med träning och även terapi över nätet, blir det inte bättre på en månad så får vi jobba vidare på annat vis. Jag ska läsa den här boken bland annat...

Min största rädsla (förutom att jag inte kommer klara av detta) är att folk ska börja behandla mig annorlunda. Jag vill inte att man ska tycka synd om mig, men jag vill inte heller att det ska bagatelliseras när jag väl väljer att prata om det, för en av anledningar till att jag hamnat här är ju för att jag INTE pratat om hur jag känner mig, känt att jag inte fått prata om det, inte vågat prata om det och framförallt för att jag varit rädd för att prata om det på grund av att jag vet att jag sällan får prata klart. Om det är något jag har lärt mig under det senaste året så är det att det är ok att inte må bra. Man ska inte försöka hantera saker ensam. Men där mina nära och kära alltid haft någon bredvid sig att prata med, så har jag kämpat själv med mina rädslor och demoner och det har blivit för mycket tillslut. Det har blivit en ond cirkel och jag hoppas att jag kan få lite lugn och ro nu, att det får bli på mina villkor en stund. Så bli inte arg på mig om jag är kort eller går ifrån eller ber er att inte prata om vissa "jobbiga" saker.

Mest av allt längtar jag efter känslan som en riktigt bra danskväll kan ge mig. Känslan av eufori och kärlek, av trygghet och lugn. I helgen är det dansmara i Skelleftehamn och jag hoppas hoppas hoppas kunna känna lite glädje när jag är där, att jag orkar bjuda upp, för en sak är säkert - jag ÄLSKAR dansen och den tänker jag INTE tappa i den här resan...